När chefen på jobb sa att avdelningens sommar aktivitet var lerduveskytte var jag genast med, har aldrig testat , men nu skulle jag få göra det.

allt började som det skulle , vädret kanske inte det bästa för mig men, har jag bestämt mig så har jag, jag ger aldrig upp förrän jag riktigt känner att detta är STOPP.

alla skulle skjuta tränings runder först 5 skott per runda, jag var lite rädd i början att det skulle kännas i axlen men det var ok ,

sista skottet i träningsrunderna lyckades jag ta lerduvan JIPPEY!!! JAG HAR TAGIT EN!!! då är jag nöjd.. chefen hade fixat baugetter och dricka innan vi skulle tävla,

då händer det tråkiga igen . jag känner parkinson är på väg , smygande men kännbart. ta en tablett !!! du kan kanske stoppa upp det lite,

tre skott är vad jag skjuter sen är det bara att inse att mer lär det inte bli. har svårt att ladda, hålla i geväret.

tävlingen står ialla fall mellan chefen och min kollega (två tjejor) och jag säger sicken avslutning.... Ni är BÄST

detta är det tråkiga med denna sjukdom, jag vill så gäna vara med och göra saken men vet inte om det går, så jag bruka säga till mina vänner att mår jag bra kommer jag annars blir jag hemma.

parkinson är min master , han har mig i sitt grepp, han betämmer mina spelregler, tro mig jag har trotsat honom i nio år, nr allt kommer till kritan vinner han...........

                                          mina kolleger                                       

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 8421344955"