Den 12-september åkte jag ner igen till Turkiet, har bestämt mig för att kolla hur jag mår under olika månader/väderförhållande där . Nu är det C:a 10-12grader i Sverige och när jag landade i Turkiet var det 29 grader.

Denna gång ha jag tagit med min son och han ser fram emot att få göra saker ihop med mig. Han upplever mig i dagsläget som en mamma som inte orkar så mycket och ofta har ont. Det jobbigaste han vet är när stelheten och krampen håller mig fången. Han känner sig hjälplös eftersom inget hjälper då. Och han kan bara titta och finnas som tröst. Tur jag har honom.

Jag har förklarat för honom att den fösta dagen som vi kommer ner brukar vara rätt jobbig då resan tar rätt mycket energi, vi har åkt tåg från Landskrona till Kastrup, Kastup till Wien, Wien till Istanbul och sen taxi till Sultanahmet i Istanbul. Denna tur började vid 5-tiden och vi var framme kl 18.00

Hotellet var helt perfekt ,stort rum och med bubbelbad som är en bra start för mig på morgonen.

Den första vi gjorde var att hälsa på mina vänne som har Cafeet sidan om Blue mosken och de var jätte glada att jag var tillbaka och hade min son med mig.

Den första utmaningen var att gå på fotbollsmatch tillsammans med min son på Galatasarays hemma arena, Arenan tar 55.000 åskådare . Och möte att annat Turkiskt lag. Vilket Tryck. Det är annat än en match hemma. Jag och grabben satt högst upp i arenan och känslan att fixa mig dit upp utan att plågas är stor. Bara de som varit på arenan kan tänka sig min prestation. Min son var verkligen impornerad över mig. Med tanke på de avstånd jag fick gå från taxin till arenan, runt helaför att komma in och alla trappor för att nå översta platsen ochsen hela vägen tillbaka.

Varje dag i Istanbul går jag och njuter av att kunna gå och röra mig som jag förr kunde göra hemma i sverige, men som det är nu klarar jag inte av det, det räcker med en kall vind, drag eller dåligt väder som regn, åska, snö. så är det kört för mig.

Han kände det som att han fått sin gamla mamma tillbaka, en gladare, roligare mamma. Jag njöt att kunna ge honom den bilden av mig igen. De är ju så vi vill kunna vara för dem. Och jag kände att han kunde slappna av mer än han gör hemma, ungefär som han kände sig trygg även om jag gick en runda själv.

Mina vänner fick han också träffa och han tyckte bra om dem, han sa att om även då jag åker själv så vet han att det finns de som kan hjälpa mig.

Men dagarna går och sex dagar går fort. Det var dags att åka hem. Det var längesen vi haft det så kul. på hemvägen fångade jag en förkylning, redan under flyget hem från Zürich som vi byta plan i började Mr Parkinson göra mig sällskap igen, han smög närmare och närmare mig . När vi stod på Kastrups och väntade på tåget kändes det riktigt som han mött mig och hälsade mig välkommen hem.

Hoppas ni som läser kan förstå mig, jag känner mig utanför här hemma, privatliv? vad är det när man är fången i sin kropp när man vet att ett flyg bort till varmare bredgrad låter en ha kvalitet och frihet..............

Kram 

jag har börjat kolla vilka tider som parkinsons hälsa på oftast , ska försöka htta ett mönster att kanske kunna få tillbaka kontrollen över min kropp igen, man måste försöka . kampen om mitt jag ska han inte vinna utan att ha fått kämpa, om han klarar det , jag är envis som synden.

oftast vid 8 börjar han göra sig påmind om att han är i antågande ibland tidigare, lite beroende på vädret. som idag ha det varit rätt grymt. sen ungefär vid 14 och vid 16-17,

idag när det blåst nästan höst kallt har det varit enklare att räkna de få stunder som varit ok, varje gång draget nått mig i byggnaden ha jag stelnat i musklerna, krampat,

det känns som någon håller tillbaka mig med gummiband när jag försöker gå, kämpar och konsentrerar mig då som bara den, och verkar jag då högfärdig är det för att jag måste fokusera mig just då. samma när jag cyklar fast jag har ont, det enda jag inte gör är kör , det bli bara när jag mår bra, därför kommer jag olika på morgonen ,jag har lärt mig signalerna när bilen ska stå,jag sitter ibland kvar på jobb och väntar. säkerhet är viktigt. utan min bil gå jag under. den dagen slutar mitt liv.

just nu när jag skriver ,har jag kramp i höger hand och träningvärk i vänstern , den  belastas ju för man brukar inte vispa, bre eller lyfta den så mycket som jag gör nuförtiden,

naken och axlar är stela som vid ett extremt illa nackspärr, men jag har förhoppningar om att det är bättre när jag sovit, annars dilar vi med det imorgon....godnatt på er

När chefen på jobb sa att avdelningens sommar aktivitet var lerduveskytte var jag genast med, har aldrig testat , men nu skulle jag få göra det.

allt började som det skulle , vädret kanske inte det bästa för mig men, har jag bestämt mig så har jag, jag ger aldrig upp förrän jag riktigt känner att detta är STOPP.

alla skulle skjuta tränings runder först 5 skott per runda, jag var lite rädd i början att det skulle kännas i axlen men det var ok ,

sista skottet i träningsrunderna lyckades jag ta lerduvan JIPPEY!!! JAG HAR TAGIT EN!!! då är jag nöjd.. chefen hade fixat baugetter och dricka innan vi skulle tävla,

då händer det tråkiga igen . jag känner parkinson är på väg , smygande men kännbart. ta en tablett !!! du kan kanske stoppa upp det lite,

tre skott är vad jag skjuter sen är det bara att inse att mer lär det inte bli. har svårt att ladda, hålla i geväret.

tävlingen står ialla fall mellan chefen och min kollega (två tjejor) och jag säger sicken avslutning.... Ni är BÄST

detta är det tråkiga med denna sjukdom, jag vill så gäna vara med och göra saken men vet inte om det går, så jag bruka säga till mina vänner att mår jag bra kommer jag annars blir jag hemma.

parkinson är min master , han har mig i sitt grepp, han betämmer mina spelregler, tro mig jag har trotsat honom i nio år, nr allt kommer till kritan vinner han...........

                                          mina kolleger