sMin kurator på Lunds lasarett tyckte vi skulle prova att söka till vintersol, detta är klimatvård då kyla, regn och åska påverkar mig och gör mig sämre. mina muskler stelnar och ger mig kamp , får då ont ,kan nästan inte ta mig fram. Av erfarenhet av mina besök i Grekland blir jag bättre i värmen där. Vi söker och jag blir beviljad 4v i Igalo-

Den 8-maj kl.5,00 kör min bror mig i min bil, denna tur blir kort till en början, bilen stannar 1 mil utanför Landskrona för kamremen hoppa o två cylindrar får på fan. I min hjärna är första tanken, detta var min resa SKIT.

Men skam den som ger sig, tar telefonen ringer min äldste son ber honom köra mig till flyget, han kommer och har fixat bärgning till min bil också. Så jag kommer ner i tid till flygplatsen.

Jag kommer in och ser att ingen kommit , förutom en kvinna som står utanför och röker. Jag skulle kolla efter en man med gul tröja med solresor på, sätter mig ner på en stol , tittar på klockan.Gott om tid.

Kvinnan kommer in och frågar mig om jag också ska till Igalo, och det ska jag ju. Efter en stund kommer det in fler och fler, jag börjar undra vad har jag gått med på, fixar jag detta , blir nervös för att börja gå sämre, hatar när människor glor på mig. Jag vet att jag ser ut som en "mupp" när jag inte fixar det. Efter en stund har vi checkat in våra väskor, ska gå till säkerhetskontrollen och stämningen har börjat luckrats upp. Vi har berättat våra sjukorsaker till varför vi ska med. Redan då börjar det kännas ok,  de flesta av dessa verka justa. vi kommer på planet och jag sitter med två andra tjejor, en är lika öppen som jag till sättet och den andre lite nervös ,verkar flygrädd, men vi stöttar henne. På planet blir det en liten fika ( kaffe och baguette).

Vi anländer till en flygplats i landet sidan om , jag har glömt namnet, reseledaren i Igalo finns på plats och han leder oss till en buss, och färden till gränsvakterna som ska kolla passen IGEN. Men det går bra och vi anländer till IGALO-institutet eller hotellkomplexet med vård för kroniska sjukdommar. Personalen bär upp våra väskor till vår våning och vi får nyclar till våra rum. alla får var sitt stort rum minst 20 kvadratmeter stora skönt.

Nu packar vi upp för att sen gå och äta vår första lunch. Trevlig buffe´, fina grönsaker, smakar ok , men jag reagerar lite för kallt. Maten borde minst hålla 72gader med tanke på risken för att få felaktiga bakterier.

Sen är det dags för rundvandring men då slutar min kropp att fungera, jag får svårt att gå, ont i höften, flygresan ha tagit på mina krafter så det blir ryggläge i 1-2 timmar.

Jag informerar att jag kommer senare och tjejena lovar att uppdatera det jag missar.

Så nästa gång jag ska lämna rummet blir för middag.

Får reda på hur schemat ser ut för de två kommande dagana.

Läkarbesök där läkaren bestämmer vilken terapi jag ska ha, får 6 olika, 2 aktiva och 4 passiva. helt ok. Är ni nyfikna på vilka.. ok här kommer de;

• klassisk massage
• individuell sjukgymnastik
• bubbelbad
• vattengymnastik
• undervattensmassage/lerinpackning

Och sen kommer vi att få en välkomstmiddag, nere på groundfloor. Helt ok. nästan, den ena rätten var torr, körd för länge i ugnen. men ätbart.

Ett band spelade under hela middagen och de hade uppvisning av deras dans. duktiga tjejor o killar. Men de kunde skruvat ner lite, svårt att höra när någon prata. Så det blev många rökpauser.

dag 3-4 blev det att lära sig att hitta rätt. var man skulle få sina behandlingar. När det var bäst att gå ner i badock.

På första helgen skulle jag och en till köpa en internet sticka tankat med i månads surf på 32 euro. men då slapp man tänka på tiden, Och man kunde surfa äverallt. de som köpte 10h för 5euro var förpassade till vissa wifi-zoner.

Efter många om och men fick vi våa stick och affären installera dem till oss, nu skulle vi tillbaka fån stan och de berätta att det fanns en fin strandpromenad. Den ville jag gå tillbaka! Misstag. det tog mycket lång tid för mig att komma hem. En av killarna gick i förväg och sa till dem andra att vi kommer. Detta var första gången jag accepterat att få hjälp, men benen gjodre förtaskigt ont, men som jag alltid brukar, så ger jag aldrig upp.

Jag kom tillbaka, men inte i tid!!!!!! Tack ni två som hjälpte mig

Söndagar var allas vilodag.. då fick vi ta chansen att få någon färg. Jag solar lungt för att  jag vill inte bränna mig. Men vi hade ju någon som fick annat och speciellt en PINKBOY. han somna och var rosa Överallt.

och vet ni cigg och öl var det billigaste att leva på. skulle kunna ha ett barnhem där .

fortsättning följer......

Den första tiden efter jag förståt vad det var som hänt blev kaotiskt, jag penlade mellan tre olika sinnesstadium

Likgiltlighet: på morgonen ,klockan ringer,ner med morgondosen av medecin bestående av 12mg requip depot, 100-200 mg senimet (beroende hur jag mår, bra eller dålig morgon). 150 venlafaxin 1g panodil och 250 naproxen.Jag hatar att ta tabletter har dålig självdisiplin när det gäller tider. Men dom slinker ner. Lägger mig igen ,ska vänta till jag känner mig som vanligt. tyvärr somnar jag ofta igen men det känns som det kvittar ,hade jag gått upp hade jag kämpat för att kunna klä mig ,då är det bättre att sova och vakna när man mår bättre och det inte är lika jobbigt, jag vet inte hur många gånger jag sätter mig , funderar , och får peppa mig att det kommer att bli bättre, jag vet att en stor del av min lyckliga tid är att jobba. Telefonen ringer, jag kanske skiter i att svara, orkar inte,,,LÅT MIG VA!!!

lycka: När jag kommer på jobb känns det bra, jag älskar att jobba, prestera, servicejobb, att hjälpa andra, affärsystem/ förstå vad som händer, ju svårare utmaning dess bättre mår jag när jag löst det. (kanske snudd på prestations´ångest). Men precis som med en sjukdom måste man uppleva detta för att fatta. detta är en kick, önskar att jag kunde jobba lika fort som innan, men det kvittar ,hoppas de är nöjda med det jag hinner, jag klagar inte fast det är jobbigt ibland, jag får min tillfredställelse när jag går hem när jag nått de mål jag satt mig för att hinna innan jag går. Men de målen jag sätter delar jag ej med mig av. Mina barn, barnbarn eller för att göra det enkelt, hela min familj eller stora släkt, gör mig lycklig och glad. Jag är mycket familjär, men vill inte vara till besvär.lycka är också de dagar jag kan gå med high heals, dansa ,skriva utan kramp, springer,knyta rosette. Mina resor är också ett lyckorus: TACK MAMMA! det räcker hon vet varför jag tackar.

d

Depresion: det händer nog alla någon gång i livet, tror jag. Jag kan känna sorg i mig själv, grubbla,-varför jag,-vad har jag gjort för att straffas av detta,- vill jag verkligen leva med denna smärta,-vill ibland inte gå ut, känner mig som en mupp. halt.lytt jävla höger halva när den inte vill fungera,alla tittar i butiken. ibland till och med fånge i min kropp. Hur många gånger mina tårar rinner i duschen ,jag har lärt mig att tvål ger också röda ,svulna ögon. Bara jag vet när tårarna är orsaken. blir sårad när folk kommenterar varför jag inte diskat, dammsugat, NÄSTA GÅNG NI HAR 40 I FEBER OCH HALSFLUSS KOMMER JAG HEM TILL ER OCH FRÅGAR, men ni få inte ta pencillin eller febernedsättande, så kan ni kolla vad ni orkar. Och jag kan erkänna att jag varit så nära att vilja somna för att slippa vakna mer. men jag älskar mina barn så mycket att de vinner. Jag vill krama dem så länge jag kan.

Nu tänker många -forskningen går ju framåt, lätt för dem att säga som inte vet hur det känns att sitta och har ont.NI väntar inte på medecin,  

Jag gör vad jag kan efter att ha jobbat 100%. Jag vill jobba 100%! Det är jobbigt att behöva be om ursäckt för vad jag känner, vad jag tycker.

Tur ni inte är här nu ,det är känslor i mig, känner mina tårar rinner, sen 12 idag har jag haft ont , domningar, svårt att stödja höger ben, blir irriterad, tur att Maria o jag ska hämta spinnrocken jag köpt(skingrar tankarna). Tur jag har dig. smärtorna har mig i sina klor ,hoppas det inte blir en jobbig natt.

nä, nu bli det inte mer idag- kraften är slut...

hoppas ni som läser föstår att detta är bara wn droppe i Öresund. Får se hur mycket jag orkar dela med mig av de jobbiga, så om jag hoppar fram och tillbaka tidsmässigt är det därför.

kram Bonnie 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkinsons_sjukdom

När jag fick beskedet att jag hade parkinsons tog jag emot utan att reagera, tror att det berodde på alla år i ovisshet. Nu visste jag ju varför och vad som var fel.

Några dagar efter beskedet böja funderingarna gå runt i hjärnan.

Att jag:

• var kvinna
• skaka inte ut groggen hahaha
• var bara 40 när det börja
• hade ont i leder och muskler
• hade ont i nacke och axlar
• fick ont och svårt att få höger sida med mig" i intervaller"
• ballanssvårigheter

  det syns ej utanpå

Jag trodde att parkinsonspatienter bestod övervägande av:

• män
• mellan 70 och 100
• skakningar så hälften av kaffet lämna koppen.

that´s it.

Idag tycker jag synd om de gamla som har det och inte kan säga ifrån att det gör ont.Fan ta den som rycker och drar i mig när smärtan är som värst. Känns som en del man patar med tror att de vet bättre än den utsatte, ingen patient är den andre lik. Alla är unika på sitt sätt. DRA INTE ALLA ÖVER SAMMA KAMM. Bara jag kan känna vad som gör det bättre, det kan ingen läsa sig till. passiv terapi eller aktiv, jag mäker själv vilket som fattas och det bästa är sammarbete mellan sjukgymnasten och patienten. Något jag märkt är att jag behöver hjälp med stretschningar , de ger bätte effekt med hjälp.

Varför hade jag domningar i fingra,arm,bröst och ner till foten på höger sida, och benet på den sidan ville inte riktigt, kramper i leder o muskler.

jag börja med att söka industrihälsan , de trodde att det kunde vara kotorna eller början till diskbrock. men inte. Jag var sjukskriven en viss tid 50% men i november 2007 tyckte läkaren att jag inte behövde det längre. Jag skulle jobba 100% enligt henne.

Sen jag började jobba då brydde sig de ej om mig på ett tag . Jag blev sämre och sämre, min omgivning tittade på mig och mina arbetskamrater undrade om jag inte skulle söka hjälp, jag svarade alltid till vilken nytta, mitt förtroende för läkarna hade sjunkigt lågt. Jag har hört en massa -det sitter i huvet, låter en psykolog kolla, det går över.

Men jag fick ge mig, det blev vårdcentralen.

De gav mig en kortison spruta i höger axel, trodde aldig det skulle sluta göra ont, var näst till förlamad i den.

Jag har gått igenom ett flertal undersökningar, typ man sticker nåla i musklerna, röntgat hjärnan ,hela ryggraden med eller utan kontrast. till jag blev kallad av en neurolog som fåga om han kunde få mäta dopamin nivån i hjärnan, han förvarna mig om sin misstanke,, att det var parkinson!!

Denna gång var det inte vanlig kontrast utan radioaktivt som skulle in i blodomloppet, de kändes som man skollade mig inifrån, och jag fick order om att det var viktigt att sitta still i 5-10 min ,sen kolla de med en gaggermätare att jag inte läckte radioaktivt. Gud vad man kände sig låg ( har känt mig sönder röntgad).

Nu kom vänte tiden nästan 2 mån tills besked.

Jag Hade Parkinsons 47 år gammal, kvinna, hade ju mycket jag inte gjort??