Den 12-september åkte jag ner igen till Turkiet, har bestämt mig för att kolla hur jag mår under olika månader/väderförhållande där . Nu är det C:a 10-12grader i Sverige och när jag landade i Turkiet var det 29 grader.

Denna gång ha jag tagit med min son och han ser fram emot att få göra saker ihop med mig. Han upplever mig i dagsläget som en mamma som inte orkar så mycket och ofta har ont. Det jobbigaste han vet är när stelheten och krampen håller mig fången. Han känner sig hjälplös eftersom inget hjälper då. Och han kan bara titta och finnas som tröst. Tur jag har honom.

Jag har förklarat för honom att den fösta dagen som vi kommer ner brukar vara rätt jobbig då resan tar rätt mycket energi, vi har åkt tåg från Landskrona till Kastrup, Kastup till Wien, Wien till Istanbul och sen taxi till Sultanahmet i Istanbul. Denna tur började vid 5-tiden och vi var framme kl 18.00

Hotellet var helt perfekt ,stort rum och med bubbelbad som är en bra start för mig på morgonen.

Den första vi gjorde var att hälsa på mina vänne som har Cafeet sidan om Blue mosken och de var jätte glada att jag var tillbaka och hade min son med mig.

Den första utmaningen var att gå på fotbollsmatch tillsammans med min son på Galatasarays hemma arena, Arenan tar 55.000 åskådare . Och möte att annat Turkiskt lag. Vilket Tryck. Det är annat än en match hemma. Jag och grabben satt högst upp i arenan och känslan att fixa mig dit upp utan att plågas är stor. Bara de som varit på arenan kan tänka sig min prestation. Min son var verkligen impornerad över mig. Med tanke på de avstånd jag fick gå från taxin till arenan, runt helaför att komma in och alla trappor för att nå översta platsen ochsen hela vägen tillbaka.

Varje dag i Istanbul går jag och njuter av att kunna gå och röra mig som jag förr kunde göra hemma i sverige, men som det är nu klarar jag inte av det, det räcker med en kall vind, drag eller dåligt väder som regn, åska, snö. så är det kört för mig.

Han kände det som att han fått sin gamla mamma tillbaka, en gladare, roligare mamma. Jag njöt att kunna ge honom den bilden av mig igen. De är ju så vi vill kunna vara för dem. Och jag kände att han kunde slappna av mer än han gör hemma, ungefär som han kände sig trygg även om jag gick en runda själv.

Mina vänner fick han också träffa och han tyckte bra om dem, han sa att om även då jag åker själv så vet han att det finns de som kan hjälpa mig.

Men dagarna går och sex dagar går fort. Det var dags att åka hem. Det var längesen vi haft det så kul. på hemvägen fångade jag en förkylning, redan under flyget hem från Zürich som vi byta plan i började Mr Parkinson göra mig sällskap igen, han smög närmare och närmare mig . När vi stod på Kastrups och väntade på tåget kändes det riktigt som han mött mig och hälsade mig välkommen hem.

Hoppas ni som läser kan förstå mig, jag känner mig utanför här hemma, privatliv? vad är det när man är fången i sin kropp när man vet att ett flyg bort till varmare bredgrad låter en ha kvalitet och frihet..............

Kram 

 

Hege

21 september 2013 08:10

Är så glad att du har hittat en "fristad" i Turkiet. Visste inte att det var så illa när du var hemma. Hör av dig nån gång på jobb så jag kan komma ner på en kram och en kopp kaffe :)
Stor kram //H

Bonnie

21 september 2013 09:32

Tack Hege! Du är alltid välkommen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 8421344955"