Denna kväll som många andra har jag fått hem min man "parkison" igen. Jag kan lika bra kalla honom så för det är som ett tvångsgifte med sjukdomen. Tänk er själv! Jag ligger i soffan , höger sida från örat oh ner till foten har kramp. axlen värker , herr perkinson vet hur han ska få mig på knä. Jag kan bara ta för mig med vänster hand. vid dessa tillfälle går det en tanke i huvudet.orkar jag leva så   här i resten av mitt liv. jag vet att talet påverkas ocksånär det är som värst.

men jag vet när jag åker nästa gång får jag känna hur bra jag kan må och röra mig!  jag känner värme vid tanken

ock lycka

bonnei

,  

 

Hanna c;

8 augusti 2013 23:26

Haha, folk bråkar xD Har aldrig vart gift förut e bara 11 år .. Men jag vet att ni kmr bli sams o då kmr det kännas mkt bättre ifall det inte gör det på sjukt lång tid o du inte känner nåt för hnm längre kanske ni ska skiljas men det tvivlar jag på c: Håll ut!

http://MyWeirdLittleLife.bloggplatsen.se

Bonnie

9 augusti 2013 00:12

hej tjejen,
jag har en sjukdom som heter Pakinsons, jag har inget val, den går ej att bota i nuläget. det är därför jag kallar den min man, den följer mig förresten av livet,
gör mig en tjänst. var rädd om din hälsa.
bonnie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 8421344955"