fyra dagar har gått och vädret har skiftat från dag1. 0-2 grader snö dag2. Grått -1 - 1grader isig vind dag3 sol  8-11 grader dag4. Regn 2-6 grader. 

Har varit Ute medan sonen sov och promenerar i 40min. Beyazit till Sultanahmet. Lite domningar i arm och bröst men inga onda kramper. 

Men ryggen gillar inte sängen alldeles för hård. Ska snart ut igen på ny promenad. Man får ju ta chansen att promenera när man kan. Jag njuter varje minut. 

Bonnie

Nu har jag åkt ner till Turkiet igen.  Dels för att jag känner mig svag. Att inte sova mer än 3-4 timmar/ natt börjar kännas efter 3 månader. Med mig har jag  min son. Dagen innan vi skulle åka fick de snö och minusgrader och det hade jag inte räknar med. Så jag och min son har diskuterat hur vi ska göra om något går fel

torsdagen den 12-dec kl: 11.10 landar vi. Mehmet möter oss på flygplatsen ataturk. Tempen står 0-2 grader. Meningen var att vi skulle bo hos honom. Men jag våga inte gambla med kylan och hälsan. 

Vi tar tåget till området där grand bazar ligger. det förvånar mig att jag inte har så ont som jag alltid får när kylan når de kroppsdelar som inte är skyddade. 

sitter på ett café letar efter nått billigt boende   Sen går vi dit.  Denna promenad tar 20m. Vi slägnde upp väskorna och gick för att äta. De gator vi gått nu är i samma lutning typ hillesborgsbacken mot Glumslöv. Antingen upp eller ner. Första gången upp för denna lutning hade jag känningar i musklerna det domna men stanna vid det men ingen kramp som hemma. Och jag har sovit ordentligt 7-8 timmar/ natt

jag kan ju berätta att jag använder samma kläder och mägnd som hemma. Allt för att kunna göra en jämförelse. Nu har det gått 3 dagar mår bra. Känner mig lycklig jag är ute också går. Inga trippade tomte steg här. 

I januari när jag ska läggas in och diskutera behandling ska jag ta upp mina resor med läkaren. Tyvärr kan jag inte få med några bilder nu. Men ni ska få se vid senare tillfälle. 

Kram

Nu har jag åkt ner till Turkiet igen.  Dels för att jag känner mig svag. Att inte sova mer än 3-4 timmar/ natt börjar kännas efter 3 månader. Med mig har jag  min son. Dagen innan vi skulle åka fick de snö och minusgrader och det hade jag inte räknar med. Så jag och min son har diskuterat hur vi ska göra om något går fel

torsdagen den 12-dec kl: 11.10 landar vi. Mehmet möter oss på flygplatsen ataturk. Tempen står 0-2 grader. Meningen var att vi skulle bo hos honom. Men jag våga inte gambla med kylan och hälsan. 

Vi tar tåget till området där grand bazar ligger. det förvånar mig att jag inte har så ont som jag alltid får när kylan når de kroppsdelar som inte är skyddade. 

sitter på ett café letar efter nått billigt boende   Sen går vi dit.  Denna promenad tar 20m. Vi slägnde upp väskorna och gick för att äta. De gator vi gått nu är i samma lutning typ hillesborgsbacken mot Glumslöv. Antingen upp eller ner. Första gången upp för denna lutning hade jag känningar i musklerna det domna men stanna vid det men ingen kramp som hemma. Och jag har sovit ordentligt 7-8 timmar/ natt

jag kan ju berätta att jag använder samma kläder och mägnd som hemma. Allt för att kunna göra en jämförelse. Nu har det gått 3 dagar mår bra. Känner mig lycklig jag är ute också går. Inga trippade tomte steg här. 

I januari när jag ska läggas in och diskutera behandling ska jag ta upp mina resor med läkaren. Tyvärr kan jag inte få med några bilder nu. Men ni ska få se vid senare tillfälle. 

Kram

idag hade jag telefontid med läkaren, fick berätta hur jag måde och hur jag tyckte den nya medecinen fungera. Så länge vädret är stabilt och vam utan kall vind ä det ok . Men morgonen är pest och pinna innan kroppen vaknar. Sjunker temperaturen tar jag extra dopaleva. Och jag har börjat få biverkninga som överrörlighet om jag får förmycket och ofta hinner jag ble stel och svårt att röra mig innan nästa dos.

Så nu har han ökat upp med 5 tabletter var 3-dje timme med stalevo istället. smärtstillande tar jag 3ggr om dan. Han har sjukskrivet mig 50% till januari, Och i Januari har vi kommit överrens om att jag ska läggas in för en kontoll på lasarettet i Lund. Och då ska vi gå igenom behandlingar "" hoppas pumpen kommer på tal då, det är mitt mål och jag hoppas att den fungerar i så fall.

Om ni vill förstå detta med pump kan jag rekommendera er tv4 play : dokumentären:att leva med parkinsons .Det är Suzzi Tapper och hennes slang från pumpen är inopererad till tunntarmen. den jag vill testa är som en insulinpump.

Bonnie

Jag sitter ibland ,liksom nu och funderar på min framtid,ställer fågor till mig själv.

Vem orkar med att leva med mig, jag vet aldrig hur jag mår eller vad jag kan. kämpar jag mig ner som idag kl6 påmorgonen och kör 2 maskiner tvätt är jag slut, jag får sitta ner på en stol för det mesta vid dammsugning, min stolthet är stor, jag vill gärna göra så gott jag kan.

När ska mina barn tycka att det är förjobbigt. Jag ser att mina egna föräldrar lider och ringer mig ofta , frågar om jag behöver hjälp, men det känns fel, det är ju jag som ska hjälpa dem , ska de behöva skicka mig på hemmet innan de själv kommer dit. 

Tänk om de bara ville låta mig få prova en medicinpump, vad är det som hindrar, kostar det för mycket? är jag inte värd det efter så mycket jag jobbat och betalt in i skatt. det är ju nu jag behöver hjälp!

Och varför förstår inte läkarna att vädret orsakar mig så mycket pina, synd att man inte kan få byta en dag med dem. Jag känner mig som andraklassen bottenskrap, det är inget att satsa på, livskvalitet har strökits från agendan, 

Kan jag inte få livskvaliten tillbaka utan måste bli sämre vet jag inte om jag vill vara med. detta vädret som vi gå till mötes får mig att må sämre. ska jag orka en vinter till????????

kam Bonnie

Det värsta har börjat bli helger och ledighet. Att nästan alltid sitta hemma i sin lägenhet. Jag känner obehag för att gå ner på stan och ta mig en öl eller två. Rädslan att få ett skov bestående av att jag stelnar och får kramp. När folk tittar och tror att jag är packad, och om jag får svårigheter , kanske ramlar. Man vet ju hur de flesta beter sig. fnyser på näsan, och går.

Det spelar ingen roll om jag bär mitt kort på mig om ingen vågar hjälpa mig.

 Tänk in er i min situation, tio år tillbaka, jag vandrade på skåneleden med mina barn, min bror och mor, det var ibland jobbigt. men jag längtar ut igen.

jag älska att hitta på bus, men det är slut nu, jag hoppas att min läkare vill ge mig ett försök med medicinpump som doserar små mängder hela tiden, precis som hjärnan hade gjort. 

Jag undrar ibland hur män tänker när de får reda på att jag har Parkinson, hur e ställer sig ifrågan, om de skulle kunna ha sällskap med en,

Skulle de vara rädda för vad omgivningen skulle tycka?

Dagläget är ju så att det finns inget botmedel, bara bromsmediciner. de saktar ner på förloppet.

hoppas jag får några sva

Kamiz Bonnie

JAG KÄNNER MIG DELAD SOM BILDEN

Hur ska detta sluta, hösten har bara börjat.

Igår var jag hos en homeopat som skulle ge mig ögondiagnostk, han kolla en i ögonen och berättar om hur olika organ i kroppen ser ut. Innan jag kom dit var jag skeptisk men med facit i handen hade han inte så fel, sköldkörteln fanns spår av svaghet " kvinnorna i mammas sida har detta problem så det köpe jag". Levern ha tagit stryk men den håller på att repa sig "klart att den har 7år med tramadohl" 2år sen jag sluta med dem. Behöver dricka mer vatten än jag gör för njurarna var lite sura på mig," har alltid varit dålig på att dricka. jag hade förlite av fosfor och zink  i kroppen. fick med det hem, men jag ska först läsa och prata med min läkare så inget fel händer. Annars var mina organ starka, så jag kunde vara lugn.

men idag när jag vaknade hade jag ont i naken, gick upp tog en värmande dusch, tog mina morgon tabletter, väntade 20min och åt frukost. Jag försöker unvika poteine för de bryter ner medicinen. ska försöka äta grönsaker mest. endast protein intag efter 17,00. ( jag försöker i alla fall).

när klockan var nio kändes allt och jag stack till jobb, men efter att ha suttit i en kall bil och rört mig ute ett tag kände jag hur allt vände, smygande , muskel till muskel , som om man suger ut luften i en påse med mat som ska in i frysen, . musklerna befan sig snart på hela höger sida i kramp, den enda musklen som klara sig var vaden. Det kändes som man spänt ett gummiband under brösten och ett ovanför. Troligen musklerna mellan revbenen som var vakumpackade, det känns obehagligt men jag kan andas. 

Nacke, hals är likadant, bara framsidan över strupen är ok. så tänk dig tycket av att någon håller runt halsen bakifrån men inte når runt i taget.

jag vet inte hur jag ska sitta , allt är besärligt i mig just nu, känner mig inte själv i detta läge . DETTA ÄR INTE JAG, KAN INGEN FÅ DET ATT SLUTA!!!!!!!!

Jag ångrar mig att jag åkte på jobb idag, men nu är jag här, kan inte köra tillbaka medan jag känner det så här, försöker ringa min son ,inget svar. 

beslutar mig för att försöka jobba lite. Men fan alla tittar idag , min blick når golvet jag är i behov att konsentrera mig. jag har sparkcykel på jobb men det gör ont som fan, varje steg/spark jag tar. tittar rakt fram , intalar mig själv snart där, snart där, du klarar det.

möter en gammal förman till mig senare, uppe i korridoren på väg ner från lönekontoret. han stannar tittar förskräckt , vad har hänt, jag är rätt nere vet att jag idag ser ut som en mupp. går jättedåligt.

Jag tittar tillbaka och svarar , jag blev sjuk, obotbar. DET BÄNNER UNDER ÖGONLOCKEN, TÅRARNA ÄR NÄRA NU. Det börjar bli känligt när smärtan och krampen tar övehand , detta håller på till närmare 15-00 vilken kamp idag. jag har varit genomblöt av svett. och inte glömma Carina L. hon var nere en stund i dag, hennes goda ord gav mig mycket styrka TACK!!   DITT HJÄRTA ÄR GOTT.

Bonnie

PS.ska se om vi kan filma , hur det ser ut när det är bra och dåligt, behöver bara lite mod.

Så var det dags idag. Jag har legat så gott som hela dagen, känt mig tung i huvudet. Fick ett samtal att det var regnigt mot Ystad Tomelilla hållet idag. Då svara jag lite kaxigt att vi hade lite kyligt ,inget regn, men molnigt.

Precis när jag själv ring en vän vid halvfem och svarat att jag mår som vanligt öppnar himlen sig, jag sitter ute på min balkong, i full mundering plus i filt och ett täcke. för att ta en cigg. 

Varje led och muskel i kroppen bara får kamp, och då kommer första blixten, ajajaj detta är det västa jag vet. hur ska jag få rätt på mina doser när åskan och regn slår ut mig helt.

Varför kan min läkare inte fatta att jag blivit så väderkänslig. Just nu längtar jag bort, vill inte vara här. Inte nog att vara fången i sin kropp, nu måste jag konsentrera mig ännu mer för att kunna resa mig upp från soffan, eller en sån enkel sak som att torka sig på dass,( tänk på det nästa gång ni torkar er, att det finns dem som måste konsentrera sig på detta.) att ta på sig efterråt är en pärs. bara detta besök kan ta upp till 45min , beroende på hur jag mår. bra dag 5-10 min dålig dag 30-45min.

vem vill byta med mig, helst när folk står utanför och stressar.

fick en kommentar på planet för ett tag sen " somna du där inne eller"

SÅ NU FICK NI LITE SKITSNACK OCKSÅ

men problemen kvarstår för mig.

kram på er