Det värsta har börjat bli helger och ledighet. Att nästan alltid sitta hemma i sin lägenhet. Jag känner obehag för att gå ner på stan och ta mig en öl eller två. Rädslan att få ett skov bestående av att jag stelnar och får kramp. När folk tittar och tror att jag är packad, och om jag får svårigheter , kanske ramlar. Man vet ju hur de flesta beter sig. fnyser på näsan, och går.

Det spelar ingen roll om jag bär mitt kort på mig om ingen vågar hjälpa mig.

 Tänk in er i min situation, tio år tillbaka, jag vandrade på skåneleden med mina barn, min bror och mor, det var ibland jobbigt. men jag längtar ut igen.

jag älska att hitta på bus, men det är slut nu, jag hoppas att min läkare vill ge mig ett försök med medicinpump som doserar små mängder hela tiden, precis som hjärnan hade gjort. 

Jag undrar ibland hur män tänker när de får reda på att jag har Parkinson, hur e ställer sig ifrågan, om de skulle kunna ha sällskap med en,

Skulle de vara rädda för vad omgivningen skulle tycka?

Dagläget är ju så att det finns inget botmedel, bara bromsmediciner. de saktar ner på förloppet.

hoppas jag får några sva

Kamiz Bonnie